Bjälken i det egna ögat...

Ibland undrar jag varför det är så mycket svårare att hantera konflikter och andra känslopåslag när det handlar om någon som man har en nära relation till... Denna någon som man är så nära, fysiskt och känslomässigt, att det borde vara enklare att ha en öppen dialog. Denna någon man känner så väl att man borde veta vad den personen behöver. Svagheter och styrkor, men att kunna använda sig av dem på allra bästa sätt... Men när det kommer till extremt nära relationer så blir det som svårast. Varför är det så? Och varför är det alltid enklare att se flisan i den andras öga istället för bjälken i det egna ögat?? Märkligt....