Konsten att vara nöjd... här & nu!

Sitter och funderar över hur mycket jag kan känna mig nöjd över. Resultatet blir alldeles för mycket - i alla fall jämfört med mina nuvarande känslopåslag. Vad jag menar är - att kunna ta fram alla bra saker och låta denna känsla av glädje återspegla sig i mitt beteende - här och nu. Jag har så lätt att falla tillbaka, ta så många saker för givet istället för att njuta av det som görs och av de nära och kära jag har runt omkring mig. Denna helg tänker jag träna på att njuta! Av min väl förtjänta långledighet tillsammans med min underbara familj, av att den uppgift som "hängt" över mig för att äntligen erhålla mitt diplom som integrerad coach snart är klar och av att jag har ett jobb och en massa arbetskamrater som jag trivs otroligt bra med! Önskar er alla en otroligt trevlig påsk! Tack för att just du tittade in....

Bjälken i det egna ögat...

Ibland undrar jag varför det är så mycket svårare att hantera konflikter och andra känslopåslag när det handlar om någon som man har en nära relation till... Denna någon som man är så nära, fysiskt och känslomässigt, att det borde vara enklare att ha en öppen dialog. Denna någon man känner så väl att man borde veta vad den personen behöver. Svagheter och styrkor, men att kunna använda sig av dem på allra bästa sätt... Men när det kommer till extremt nära relationer så blir det som svårast. Varför är det så? Och varför är det alltid enklare att se flisan i den andras öga istället för bjälken i det egna ögat?? Märkligt....

Det kostar att ligga på topp!

Karateklubben som jag är med i arrangerar träningsläger i Kumite under helgen. Jag hade tyvärr inte anmält mig med anledning av de problem jag haft med nacken och också en viss rädsla... Men tur som en tokig hade jag då hela gänget dök upp på vår ordinarie träning eftersom de var såpass få under lördagen. Hårt pass med mycket fight som gick rätt hyfsat så jag drog iväg till lägret idag istället. Superkul och superjobbigt. Mycket fotarbete gjorde både vader och fotsulor rejält ömma... Fotsulorna såpass ömma att de faktiskt sprack på höger fot. Sprickan och stora vattenfyllda blåsor under båda trampdynorna samt en grym träningsvärk i vaderna gör att jag har lite svårt för att gå... Undrar hur det ska gå på jobbet i veckan - och på träningen i morn??!!

En märklig helg...

Hade planerat en härlig helg i Umeå för hela familjen. Var orolig att den skulle gå om intet då Jo påvisade magsjuketendenser under onsdagskvällen. Hon var hemma från skolan, inget hände och hon piggade på sig. Fredag eftermiddag/kväll åkte vi upp till Umeå, checkade in på hotellet, bytte om och tog ett snabbt dopp i poolen innan vi gjorde kväll. När vi sovit i ungefär en timme vaknade vi av att gumman stod i hallen. Hon hann inte in i badrummet så det blev mycket att torka upp från golvet... Resten av natten handlade om att regelbundet byta underkläder - som hon sa - "men mamma, hur kan det hända? Jag har ju sovit hela tiden!" Tidigt lördag morgon var vi alla besvikna men beredda att packa ihop och åka hem. Jo bedyrade att hon mådde bra så frukost först... och som hon åt sedan!!! Var orolig för att vi skulle behöva torka upp i korridoren också... ;) För att göra en lång historia kort så bestämde vi oss för att stanna kvar och utmana ödet... Allt gick jättebra och vi fick en jättetrevlig helg trots allt!! Tycker fortfarande synd om hotellets städpersonal som fick ta hand om våra sängkläder....

Hur roligt var det??

Man brukar ju säga att tiden går fortare när man har roligt... Varje helg undrar jag dock om jag verkligen har haft så roligt som det verkar eftersom tiden går så fantastiskt fort. Så skönt när det blir fredag kväll - en hel helg framför sig. Sedan helt plötsligt - söndag kväll med vardagen och allt vad den har med sig alldeles in på knuten. Var tog lördagen vägen? Den känns liksom överhoppad - varje helg likadant... Kan det vara så att helgen är alldeles för kort, för jag tycker då inte att jag har så otroligt roligt. Inte varje helg i alla fall ;)

Prioriteringar i livet...

Jag brukar säga att "Tid är det enda vi har gott om..." Som de flesta vuxna så lär jag inte som jag lever. På jobbet rusar tiden snabbt och jag jobbar häcken av mig - för vad? För att jag ska kunna slå mig för bröstet och skryta om hur duktig jag är? Det känns bättre just för stunden, men i det långa loppet undrar jag om det inte är dags att lägga om stilen lite. Finns det alls några fördelar med att vara så slut i huvudet efter jobbet att minsta lilla motgång blir svår att hantera? Att inte ta tid med barnen utan bara stressa från den ena aktiviteten till den andra? Att få höra från barnen att de tycker att jag är borta jättemycket? Jag behöver omgående sätta ned foten och ändra på mina prioriteringar för att kunna påverka barnens bild av mig positivt den dagen jag inte finns längre... Ska börja redan nu med att gå och titta på en show som småtjejerna har tränat på :)

Stressig lördag...

Idag tycker jag att jag har haft andan i halsen mest hela dagen... och jag förstår inte hur det gick till... Sov ganska länge vilket var möjligt eftersom endast ett av barnen var hemma. Detta innebar att klockan oväntat snart var 13.00. Dags för årsmöte i karateklubben som var beräknat till en timme - men visade sig hålla på i nästan 1,5 timme. Efter detta en timmes träning och eftersom jag skulle på hockeyn så fick jag i det närmaste springa genom duschen och snabbt som f-n ta mig ned till arenan... Blev nästan svettigare än vad jag var direkt efter träningen ;) Matchen höll på längre än beräknat eftersom MODO inte riktigt fick till det under ordinarie matchtid - förlängning. Fullsatt innebär en jäkla massa trafik vilket gjorde att resan hem tog längre tid än vanligt. Slängde i oss lite käk och knatade över till bästisfamiljen för att hälsa på deras nytillskott. En liten söt valp vid namn Brolle. Första gången på hela dagen jag tycktes kunna andas ut och ta det lite lugnt. Är nu hemma och ska knyta mig då jag ska upp tidigt imorn - Jo har träning redan kl 09.00. På en söndag! Borde vara straffbart!! Go´natt alla vänner och tack för att ni tittade in.